Satanis

 "SATANIS" SATANISMENS ROT

av Tommy Eriksson 

Satanismens framväxt ur romantiken och Sturm und Drang Satanismen, särskilt i dess moderna och kulturella uttryck, har djupa rötter i 1700- och 1800-talets intellektuella och konstnärliga strömningar. Den utvecklades inte enbart som en religiös motrörelse utan som en komplex kulturell och filosofisk reaktion på upplysningens rationalism och kristendomens moraliska hegemonier.

Här spelade särskilt romantiken och föregångsrörelsen Sturm und Drang en avgörande roll som individualismens emotionella uppvaknande under mitten till slutet av 1700-talet, Sturm und Drang föregick den mer etablerade romantiken och betonade känslor, naturens råa krafter och individens inre konflikter. Centralt i denna rörelse var upproret mot auktoriteter – politiska, religiösa och estetiska. Författare som Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich Schiller hyllade den passionerade, rebelliska individen, som bröt sig fri från samhällets normer för att följa sitt eget öde. Det är just denna typ av individ – trotsig, passionerad, frihetstörstande – som senare skulle bli central i satanistisk symbolik.

Kyrkan benämnde denna rörelse som "syndfull" på latin "Satanis" vilket är kortfattat första gången man egentligen kan börja beskriva en rörelse vid namn satanism även om denna skulle komma med tiden att inkorporera mycket äldre element som vi kommer titta närmare på.

Satanismen, eller "Satanis" var inget färdigt koncept ännu, utan skulle komma att under de närmaste ca 300 åren att utvecklas mer och mer till en andligt arbetbar syntes. Den sataniska figuren tolkades inte som den kristna ondskan förkroppsligad, utan som en arketyp för den som utmanar gudomliga auktoriteter. Satan blev en symbol för det kreativa jaget i kamp mot tyranni – ett narrativ som passar väl in i Sturm und Drangs ideologiska kontext.

När romantiken tog vid under slutet av 1700-talet fördjupades dessa idéer. Romantikerna vände sig bort från upplysningstidens rationella världsbild och betonade istället subjektiv erfarenhet, känsla, naturmystik och det sublima. I denna miljö omvärderades Satan till en slags tragisk hjälte – en figur som trotsar Gud inte av ondska, utan av stolthet, självrespekt och vilja till autonomi.

Den tydligaste tolkningen av Satan i den filosofiska kontexten är John Miltons med hans Paradise Lost (1667), som bland andra William Blake och Percy Bysshe Shelley – läste i ett nytt ljus. För dem var Satans trots en ädel revolt, inte en synd. Shelley skrev till exempel i A Defence of Poetry att Satan var ”den verklige hjälten” i Miltons verk – en frihetskämpe snarare än en demon.

Samtidigt började Satan förknippas med konstnärsgeniet – den som var villig att lida, bryta normer och gå emot samhället för att förverkliga sin vision. Man kan dra en ytterligare idehistorisk parallell till arabiskans Djinni och engelskans ord Genius/Geni eller till ordet Demon som härstammar från ordet Daemon - inspiration. Detta ideal kulminerade i 1800-talets kult av den "lidande konstnären", ofta med drag av luciferisk alienation. Dekadens, ockultism och antikristliga strömningar Under 1800-talets senare del, särskilt i Frankrike, utvecklades dessa tankar vidare i dekadenslitteraturen. Poeter som Charles Baudelaire och senare Joris-Karl Huysmans experimenterade med sataniska teman, ibland ironiskt, ibland rituellt. Baudelaire kallade Satan för ”den största martyrens spegelbild” och hävdade i Les Fleurs du mal att människans natur är dualistisk – präglad av både helighet och begär. 

Samtidigt växte intresset för ockultism och esoterism, i opposition till den sekulära vetenskapen och kyrkans dogmer.

Organisationer som Hermetic Order of the Golden Dawn och personer som Eliphas Lévi populariserade föreställningar om Lucifer som ljusbringare, en esoterisk symbol för upplysning och kunskap – snarare än moralisk fördärv. Detta ledde till en gradvis utveckling där satanism inte längre bara betydde en perverterad inversion av kristendom, utan istället kunde uttrycka individualism, kunskapssökande och spirituell autonomi.

Det var i detta kulturella landskap som Anton LaVey 1966 grundade Church of Satan, en ideologisk sammanfattning av många av dessa idéer.

LaVeys satanism var sekulär och symbolisk – Satan sågs som en representation av mänsklig natur, egoism, vitalism och trots mot yttre dogmer. I The Satanic Bible refererar LaVey direkt till romantiska och Sturm-und-Drang-liknande teman: styrka, självförverkligande och frihet från auktoritet. På så vis kan man säga att modern satanism är en produkt av en lång kulturell linje – från Goethes Faust, via Shelleys hyllning till Satan som en upprorsmakare vidare till dekadenternas fascination för det mörka och förbjudna, och slutligen till 1900-talets individualistiska motrörelser mot konformitet.

TILLBAKA TILL SVENSKA SATANISTKYRKAN