JANI JANTSANG OCH SAT-TAN
av Tommy Eriksson
Den mest självklara kopplingen mellan österländsk filosofi och satanism i nutid utarbetades av Jani Jantsang.
I centrum av hennes tänkande står begreppet Satan, som hon menar inte är ett kristet påfund i sin essens, utan ett uråldrigt namn för kosmisk och mänsklig autonomi, knutet till de vediska och tantriska begreppen Sat och Tan. Sat – Det verkliga, oföränderliga varandet I sanskrit innebär Sat (सत्) "det som verkligen är", eller varande i sin renaste form – det eviga, sanna och substantiella, "det bakomliggande" eller fördolda.
För Tani Jantsang representerar
detta inte en transcendent Gud bortom världen, utan snarare en inre, levande verklighet som genomsyrar både materia och ande. Hon motsatte sig alla föreställningar om en andlig dualism där den materiella världen ses som lägre eller ond.
Sat betraktas som ett medvetet, viljestarkt varande, inte som ett passivt tillstånd. Det är
Sat som ligger till grund för en människas inre kraft, hennes förmåga att vara i världen utan att underkasta sig falska auktoriteter. I denna mening är Sat i direkt konflikt med de
abrahamitiska religiösa systemen, som Jantsang uppfattar som alienerande och förtryckande, genom att försöka skilja människan från hennes verkliga varande.
Tan – Utvidgning, kraft och rörelse, från samma rot som tantra, betyder "att tänja", "att expandera", "att väva ut". Det syftar på
rörelsen i kosmos, skapandets kraft och det kroppsligt levda, alltså "drivkraften" alltså kommer vi att få se att Sat + Tan blir "det
bakomliggandes drivkraft" alltså en språklig tolkning av Satan.
Tan den aktiva energi genom vilken Sat manifesterar sig. Det är inte enbart sexuell eller mystisk energi – utan allt levandes kraft: från viljan att leva till kapaciteten att transformera världen (Nietzsches vilja till makt). Tan står i motsättning till religiöst
förtryck, sexualfientlighet och självutplånande idealism. Tan är det
sataniska livets puls – expansion, kamp, frigörelse, vilja till form.
Satan blir då svaret på Sat + Tan
Satan bevarar en mycket äldre betydelse än den demoniska karaktär som kristendomen konstruerat. Alltså det sanna varandet och dess utbredning i handling och materia.
I denna syntes ligger den verkliga innebörden av Satan: den som lever i enhet med sin natur, i kamp mot de krafter som vill förneka livets sanning.
I denna läsning blir Satan inte en fiende till en moralisk Gud, utan en kosmisk arketyp för autonomi, integritet, kraft och skapande
vilja. Denna Satan är varken "ond" eller "god" enligtkonventionella mått. Satan är i den här kontexten livets rörelse i sin helhet: från inre varande (Sat) till yttrande, kropp och kraft (Tan).
Jantsang skrev:
“We do not believe in Satan, we are Satan – Sat and Tan together: Being and Becoming, Reality and Power.
The living Will of Matter.”
Här vänder hon kristendomens demonisering inifrån och ut. Hon föreslår att det kristna hatet mot Satan i själva verket är ett hat mot Sat (sann verklighet) och Tan (livets rörelse) – det vill säga ett hat
mot det mänskliga, mot kroppen, mot jorden.
Hon såg det abrahamitiska projektet som ett försök att döda det "Sataniska", dvs det levande varandet och dess fria uttryck.
Genom att läsa Satan som en kodifiering av vediska och tantriska begrepp befriar hon figuren från sin demoniska belastning.
Istället blir Satan en symbol för: Sanning (Sat): Det eviga varandet, verkligheten som sådan, människans inre integritet och utvidgning
(Tan): Livets rörelse, kamp, sexualitet, energi, skapande kraft.
Autonomi (Satan): Den levande enheten av dessa båda – ett Varande i rörelse, en gudom i kroppen.
Kommentarer
Skicka en kommentar