KOMMENTAR TILL SIGILLET MED DE NIO VINKLARNA
av Michael Aquino översatt av Tommy Eriksson
Generellt sett hämtades några av dessa vinklar från Pythagoras, som uttryckte sig i termer av betydelsen hos tal snarare än vinklar. Utifrån mina studier i ämnet är jag övertygad om att Platons utläggningar om geometri och de olika ”platoniska kropparnas” betydelse i grunden bygger på Pythagoras’ arbete – precis som Pythagoras själv utvecklade dessa idéer efter sin långa vistelse i Egypten som invigd i prästväsendet.
Det är fascinerande hur dessa ”spår” bara fortsätter bakåt tills de försvinner i förhistoriens dimmor. Man bör ha i åtanke att Ceremonin med de Nio Vinklarna komponerades inom de begreppsliga och ikonografiska ramarna för Satans tidsålder.
Den var heller aldrig avsedd att vara ett omfattande eller uttömmande ”slutord” om vinklarna eller andra ingående begrepp; den formulerades som en noetisk vision och ett uttryck för Större Svart Magi. Följande kommentarer gäller mina idéer vid den tiden och undviker medvetet att utsmycka Ceremonin med de Nio Vinklarna med de mer sofistikerade begrepp som jag senare blivit mottaglig för genom mitt eget arbete och genom många lysande analyser från andra setianer.
Första Vinkeln: Enhet Begreppet om Universum som summan av all existens. Observera att detta inte innebär monoteism (förutom möjligen i deismens bemärkelse), eftersom det inte finns något utrymme för begreppsligt avstånd mellan en Gud och en tillbedjare. Den ”skrattande” är Azathoth, som är ”blind” och en ”idiot”, därför att i ett tillstånd av fullständig enhet finns det inget annat att se, och ingen kunskap om något annat är möjlig. [Förstå naturligtvis att jag tog H.P. Lovecrafts gudar långt bortom hans berättande version av dem. Jag påstår inte på något vis att dessa var Lovecrafts egna idéer, även om jag snarare tror att han inte skulle ha ogillat sådana utläggningar.] Inom geometrin identifierar en singularitet endast en plats (ett locus); det finns ingen utsträckning i någon riktning. Själva platsen är dessutom ”både där och inte där”, eftersom den saknar dimensioner helt och hållet. Därför finns det ett oändligt antal sådana platser, till exempel på en en tum lång linje: en intressant mattemagisk paradox.
Andra Vinkeln: Dualitet Den djupgående och nödvändigtvis totala omvandlingen av enhet till symmetri och polaritet (och dess symboliska representationer: Horus och Set, Yang och Yin, etc.). Den som ”ordnar planen och vinklarna” är Yog-Sothoth, som i egenskap av formgivare av energi och materia beskrivs som upphovet till Jorden i dess konfiguration av materia/energi/evolution. Observera att i ren dualitet finns det inget utrymme för värdering mellan de två; det finns bara det ena eller det andra. Inom dualiteten skapar geometrin en enda utsträckning – en linje.
Tredje Vinkeln Detta är ett mycket avgörande stadium, eftersom existensen av ett tredje element introducerar begreppet val mellan de två motsatserna – antingen absolut eller relativt (det aristoteliska systemet) – eller valet att sträva eller inte sträva efter universella fullkomligheter det platonska/pythagoreiska systemet).
Detta är Nyarlathotep, alltså Set, alltså Lucifer/Satan, alltså Prometheus, alltså Thoth, som har skapat perspektivets kraft och den självständiga psykén för omdöme. Här blir ”kunskap” möjlig. Inom geometrin har vi nu triangeln, som är den mest stabila av figurer och som även skapar en tvådimensionell yta. Observera att, enligt Book of Coming Forth by Night, relationen Horus/Set faktiskt passar bättre i en trefaldig matris snarare än en tvåfaldig. Set är en oberoende Intelligens med perspektiv både på det icke-medvetna objektiva universum å ena sidan och på det anti-objektiva universums kaos (HarWer) å den andra. Den enkla dualiteten Horus/Set är resultatet av primitivt aristoteliskt tänkande (så slå mig då, Tharrud Terclis!).
Fjärde Vinkeln Solens Vädur (Shub-Niggurath/Amon) är en manifestation av den ”uppvaknade” mänskliga psykén, aktiverad av Budbäraren. Det är på detta sätt som ”Satan” blir känd för mänskligheten: som en personifierad spegelbild, så att säga, av resultaten från Budbärarens Verk. Satans andra namn (Lucifer) är ljusets och upplysningens namn, därav den ”strålglans” som förknippas med de Nio Vinklarnas system. Med talet fyra har vi geometriskt en tredimensionell förskjutning i rummet. Därmed blir existens av materia och energi möjlig. Därmed blir också tid möjlig – som måttet på förändring i materia och energi.
Femte Vinkeln Mänskligheten som det fysiska fordonet för uttrycket av den sataniska psykén, som diskuterades i Fjärde Vinkeln. Begreppet kroppen som ett nödvändigt medium för psykéns självförverkligande – åtminstone i dess tidiga stadium. Översättning av detta till fysisk representation av former bortom energi/materia, såsom Set, genom skapandet av avbildningar, byggande av tempel osv. Ett tempel med fem trihedroner är en fyrsidig pyramid (som i Giza), och sigillet 4/5/9 är sigillet för Trapezoidens Orden: ett underverk av integrerade, inbördes relaterade 4/5/9-värden. Som nämnts på annat håll är även summan 4+5+9 = 18, vilket leder till de ”återvändande” egenskaperna hos talet 9, som Anton LaVey utförligt behandlar i “Unknown Known” i The Satanic Rituals.
Inom geometrin ger talet 5 upphov till pentagrammet, vilket leder till den gyllene snittet, och därmed begreppet fullkomlighet. Det är därför 5, för Pythagoras (och hans prästerliga mentorer), var det mest sublima av tal – och varför pentagrammet användes som sigill för den pythagoreiska brödraskapet.
Sjätte Vinkeln Om Crowley betraktade sin Tionde Eter som förbannad, då är detta den förbannade (eller ska jag säga ”förhäxade”!) av de Nio Vinklarna. Det handlar om hexagonen och hexagrammet (även judarnas sigill – upphovsmän och förespråkare för världens mest nihilistiska och självhatande monoteism).
Hexagonen fördärvar det gyllene rektangeln; den lägger till en vinkel och en linje till pentagrammet och pentagonen, och förstör därmed dessa. Talet sex är en överflödig och svulstig symmetri (två och fyra är fullt tillräckliga för principen). Fröet till hexagonformens förintelse bärs dock inom den själv, eftersom den nödvändigtvis innesluter två trapezoider (fyran) och de pentagram som definieras av dessa trapezoider (femman); alltså 4 + 5 = 9.
Sjunde Vinkeln Monoteismens status förstörs genom tillägg av en linje/vinkel till hexan. Arvet från Uppenbarelsebokens Det första vilddjuret och dess sju-faldiga Sigill och Babalons Stjärna (A.·.A.·.). Krafterna från Horus’ eon övervinner de från Osiris’ eon. Ändå är det enda som egentligen kan sägas om sju att det är en effektiv förgörare av sex. Det har inga egna skapande egenskaper; det saknar både symmetrins styrka och de magiska krafter som dess asymmetriska föregångare (1, 3, 5) besitter.
Förespråkare för sex-ismer fruktar instinktivt sjuan: De varnar för saker som den sjunde sonen av en sjunde son, Satans Sju Torn i yezidisk legend, det Sjunde Sigillet, Juvelen med de Sju Stjärnorna. Sju är alltså ett olycksbådande tecken för sex: en förelöpare till den kommande Apokalypsen. Geometriskt och numeriskt lider sjuan – likt Horus’ eon – av en sorts ”identitetskris”.
Additioner, multiplikationer eller potenser av sju ger alla möjliga slumpmässiga värden och relationer.
Åttonde Vinkeln Templet som innehåller de trihedrala vinklarna är en avhuggen pyramid: trapezoidens kraft fullkomligt manifesterad i en tredimensionell struktur baserad på det gyllene snittet. Dess arkitekter är Härskarna över Riket (den allomfattande benämningen på IV°+ inom ursprungliga Church of Satan): Magikerna som från sina torn sänder ut Mörkrets Krafter för att återuppbygga världen – korrumperad av sex och sönderslagen av sju – och deras sigill är Trapezoidens Ordens sigill (prästerskapets sigill i den ursprungliga Church of Satan).
Nionde Vinkeln Kulminationen av denna dynamiska process: den Svarta Flamman i sin fulländning – Nietzsches ”vilja till makt” i begärets härlighet: Den Upplysta Viljans och den Invigda psykéns utsträckning genom alla dimensioner av rum, tid och tanke – det som i Sets Eon skulle Uttalas som Xeper.
Kommentarer
Skicka en kommentar