Från Thélème till Satan

 Från Thélème till Satan                                                          av Tommy Eriksson 

Uttrycket « Fais ce que tu voudras » – gör vad du vill – framstår vid första anblick som en enkel uppmaning till hedonism eller moralisk relativism. I själva verket utgör det ett av de mest verkningsfulla antinomiska mottona i västerländsk idéhistoria. Från den franska renässansen, via den brittiska aristokratiska libertinismen, till modern ockultism och satanism, fungerar mottot som en underström genom vilken föreställningar om vilja, frihet, lag och opposition mot transcendental auktoritet gradvis omformas och fördjupas.

Denna text följer denna idéhistoriska linje kronologiskt men inte mekaniskt. Det handlar inte om en obruten tradition, utan om en resonans där vissa teman återkommer, förskjuts och till sist antar sataniska uttryck. Utgångspunkten är François Rabelais’ Kloster Thélème, fortsättningen går via Hellfire Club vid Medmenham Abbey, vidare till Aleister Crowleys Thelema, och slutligen till modern ateistisk och teistisk satanism. Allt detta pågår i ett gränsland mellan fiktion och verklighet, i en klyfta vampyrismen skulle benämna som Twilight zone och som Anton Lavey skulle peka på som resultatet av högre magi.

François Rabelais

Klostret Thélème förekommer i François Rabelais’ Gargantua från 1534 och är ett fiktivt kloster, konstruerat som satir mot den medeltida klostervärlden och dess asketiska ideal. Till skillnad från verkliga kloster saknar Thélème regler, löften och hierarkier. Den enda lagen som erkänns är « Fais ce que tu voudras ».

Rabelais var humanist, läkare och djupt influerad av antik filosofi, särskilt stoicism och epikurism. Hans idé är inte att människan bör följa sina lägsta impulser, utan att den fria, bildade och livsbejakande människan, befriad från yttre tvång, spontant handlar i harmoni med sin natur. Thélème är därför reserverat för människor som redan är moraliskt formade; lagen avskaffas inte för att ersättas av kaos, utan därför att den inte längre behövs.

Här finns ännu ingen satanism, varken explicit eller implicit. Däremot etableras ett idékomplex som senare visar sig vara avgörande för satanisk idéhistoria: misstro mot påbjuden moral, viljans suveränitet och en djup skepsis mot askes och livsförnekelse. Gud är ännu inte attackerad, men han är redan marginaliserad. Människan placeras i centrum som sin egen måttstock.

När Hellfire Club uppstår i mitten av 1700-talet har Europas intellektuella landskap förändrats. Upplysningen har underminerat kyrkans auktoritet, men inte ersatt den med någon ny existentiell ordning. I detta vakuum verkar Sir Francis Dashwood och den krets som kallade sig Friars of St. Francis of Wycombe, med sina sammankomster vid Medmenham Abbey och senare i grottorna i West Wycombe.

Klubben bestod av aristokrater, politiker och intellektuella, män som både hade makt och bildning nog att kosta på sig ironi. Deras bruk av mottot « Fais ce que tu voudras » var inte oskyldigt. Det var ett medvetet lån från Rabelais, men nu tömt på sin humanistiska optimism, man hade ovanför ingången till sitt ritualrum där man firade sina svarta mässor skrivit detta, alltså "gör vad du vill". Här fanns ingen tilltro till att människan spontant handlar rätt; i stället låg poängen i att demonstrera frihet genom överträdelse.

Ritual praxisen vid Hellfire Club är svår att rekonstruera i detalj. Samtida pamfletter, senare moraliserande historieskrivning och medlemmarnas egna vittnesmål motsäger ibland varandra. Det står dock klart att sammankomsterna var ritualiserade till sin form. Inträdet i Medmenham Abbey eller grottorna markerade en övergång till ett rum där kristna normer var upphävda. Gemensamma måltider, rikligt med vin och iscensatta liturgiska parodier utgjorde ramen för vad som i praktiken var en profan motkultur.

Medlemmarna bar ofta munkdräkter, medan kvinnliga deltagare kallades nunnor. Detta var inte slumpmässig maskerad utan en genomtänkt inversion av katolsk ikonografi. Kristna symboler förlöjligades, helighet ersattes av skratt, och frälsning reducerades till kroppslig njutning. Frågan om svarta mässor är här central men också problematisk. Det finns inga entydiga bevis för att Hellfire Club utförde svarta mässor enligt den senare franska modellen. Däremot är det sannolikt att kristna böner parodierades och att nattvardens symbolik inverterades på liknande sätt som allmänt utförs i den svarta mässan både nutida och historiskt.

Myten om svarta mässor och djävulsdyrkan växte snabbt redan under klubbens samtid. Denna myt är idehistoriskt viktig i sig. Genom att tillskrivas satanism blev Hellfire Club bärare av en satanisk identitet, oavsett om detta var avsikten eller ej. Satan framträder här sällan som uttalad gestalt, men är ständigt närvarande som princip: genom inversionen av kristen moral, genom hyllningen av kött, lust och skratt, och genom förnekandet av skuld och frälsning.

Med John Miltons Paradise Lost från 1667 sker en avgörande förskjutning i hur Satan uppfattas i västerländsk litteratur. Miltons Satan är inte längre enbart ondskans karikatyr, utan en tragisk och retoriskt överlägsen rebell, som trotsar det han uppfattar som gudomlig tyranni. Hans ord om att hellre härska i helvetet än tjäna i himlen kom att leva ett eget liv, långt bortom Miltons egna teologiska intentioner.

Under romantiken approprierades denna gestalt av författare som William Blake, Percy Bysshe Shelley och Lord Byron. För dem blev Satan en symbol för kreativ revolt, för individens kamp mot mekanisk moral och kvävande ordning. Här sker ett avgörande skifte: Satan upphör att vara enbart negation och blir i stället bärare av positiva värden som frihet, intensitet och självmedvetenhet. Den litterära Satan blir därmed en nödvändig länk mellan upplysningens antinomism och modern satanism.

Mot slutet av 1800-talet förskjuts fokus återigen. Hos Joris-Karl Huysmans, särskilt i romanen Là-bas från 1891, framträder satanismen som ett uttryck för dekadens snarare än revolt. Här är Satan inte längre en heroisk rebell, utan en mörk spegel för kulturellt och andligt förfall. De svarta mässor som skildras i Là-bas är litterärt kraftfulla men historiskt tveksamma. De bygger på samtida rykten, äldre demonologiska fantasier och Huysmans egen estetiska sensibilitet.

Trots detta har Huysmans haft ett enormt inflytande. I praktiken skapade han den moderna bilden av den svarta mässan, en bild som senare kom att projiceras bakåt på grupper som Hellfire Club och framåt på verkliga och fiktiva satanistiska rörelser. Den löst sammansatta krets som i efterhand kallats Club de la Bas var mindre en organiserad orden än ett nätverk av konstnärer och intellektuella som använde Satan som estetisk chockfigur och som vapen mot borgerlig moral.

Aleister Crowley var väl förtrogen med både Rabelais, romantikens litterära Satan och mytbildningen kring Hellfire Club. När han 1904 formulerar lagen « Do what thou wilt shall be the whole of the Law » är det samma motto som återkommer, men nu i en radikalt ny form. Hos Crowley blir viljan inte ett uttryck för frihet i social mening, utan en kosmisk nödvändighet. Den sanna viljan är inte något människan väljer, utan något hon upptäcker.

Crowleys relation till Satan är komplex. Han använde satanisk symbolik, kallade sig själv The Great Beast och provocerade medvetet sin samtid, men han var inte satanist i traditionell mening. Satan fungerar hos honom snarare som upprorssymbol, psykologisk kraft och gnostisk befriare. Där Hellfire Club använde inversion som lek, gör Crowley inversionen till metafysik.

Crowleys inflytande på modern satanism är betydande. I ateistisk satanism, särskilt hos Anton LaVey, återkommer betoningen av individen, viljan och föraktet för offermoral, även om den metafysiska dimensionen rensas bort. Satan blir här en symbol och en psykologisk spegel snarare än en verklig entitet.

Samtidigt har Crowley också påverkat teistisk satanism. I dessa strömningar framträder Satan som initierande intelligens och garant för viljans suveränitet. Antinomism upphöjs till sakralt tillstånd, och där Gud tidigare var garant för ordning blir Satan garant för frihet.

Friedrich Nietzsche, C.G. Jung och Ayn Rand har haft avgörande betydelse för den sataniska idehistorien. Deras idéer om vilja, individ, skugga och självhävdelse utgör viktiga intellektuella broar mellan Crowley och senare former av satanism. Deras inflytande behandlas dock i en separat artikel.

Det finns alltså ingen obruten organisatorisk linje från Rabelais till modern satanism. Däremot finns en tydlig idéhistorisk resonans. Från Thélèmes frihet, via Hellfire Clubs profanation, genom romantikens och dekadensens omtolkning av Satan, till Crowleys metafysiska vilja och vidare till modern satanism, kan man följa hur viljan gradvis frigörs från Gud. I detta perspektiv uppstår satanismen inte ur djävulsdyrkan, utan ur viljans definitiva emancipation från transcendental auktoritet.

TILLBAKA TILL SVENSKA SATANISTKYRKAN